PMS
... typ det största skämtet som finns. Alltså jag avskyr det nästan lika mycket som min mensvärk. Jag är en väldigt känslostark person vanligtvis, men under min pms är det som att det förvärras ytterligare. ALLT som jag tvivlar på eller oroar mig för kommer
till ytan, känslorna blir så himla dramatiska och jag reagerar på minsta lilla grej. Jag blir som en känslostorm som vill riva ner allt i min väg och som samtidigt kvävs för att jag är i så himla stort behov av bekräftelse, uppskattning i ord och
kärlek. Jag känner mig ful, krävande, kvävande, oälskad, ensam, ledsen, arg, förbannad, vilsen, oviktig, hemsk gånger tio. Jag vill ena sekunden förstöra allt jag har och i andra förklara hur tacksam jag är för allt. Jag gråter av förtvivlan i ena
sekunden och av lycka i andra. Jag vill dela med mig av mina djupare tankar i ena sekunden och stänga ute alla i andra.
Min PMS är en plåga och jag vet ju egentligen att den spelar hemska spratt med mig en vecka varje månad. Det är bara irriterande och speciellt plågsamt just nu. Det är svårt att inte lyssna på alla tankar. Å alla känslor jag vanligtvis känner fördjupas
till tio. Det är svårt att resonera logiskt.
Just nu avskyr jag allt och alla. Det riktigt kokar inom mig pga jag känner mig missförstådd och oviktig. Men jag vet att jag känner såhär en vecka varje månad och det är okej. Det kommer gå över, även om det känns piss.
Jag börjar komma tillbaka
Jag har verkligen varit i en fruktansvärt deppig och kämpig period. Sedan typ december. Det har inte alls varit roligt och jag hade verkligen svårt att se att det skulle lösa sig där ett tag. Jag var så himla nere. Nu har jag inte haft ångest på en hel
vecka. Vilket är sjukt för där ett tag var det i princip varenda dag. Jag har fortfarande mina känslostormar och är sjukt trött emellanåt, men jag känner skillnad och det är så skönt! Idag har verkligen hela dagen varit bra och jag har skrattat
på jobbet och känt mig genuint lycklig. Sådär att jag kommit på mig själv med att "oj! Vad glad jag är!". För första gången på jag vet inte hur länge så kom jag hem från jobbet med energi! Fantastiskt!
Så även om inte allt är färdigt, även om jag inte är helt ute så tror jag att det värsta har lagt sig. Jag vill verkligen tro det.
Det var väl typ bara det jag ville skriva? Haha. Nu måste jag sova för jag är riktigt trött. Imorgon jobbar jag natt så får se hur det går. Förhoppningsvis f-ckar det inte upp sömnen allt för mycket!
Ha det bra!
Hej, hej!
hjärta.
Jag läste någonstans att det sättet man själv visar uppskattning på till andra är det sätt man själv förväntar sig att få uppskattning på. Eller det sättet man värdesätter mest att bli uppskattad på är det sättet man visar uppskattning för andra. Did
it make any sense at all? Jag tror det stämmer och när man inser det lär man ju sig en hel del om andra och en själv också. Då kan man ju liksom läsa av hur andra ger uppskattning och hur man själv på bästa sätt kan uppskatta den personen i sin tur.
Då det den visar är det den värdesätter. Det är en intressant teori i alla fall! Jag tänkte bara nämna det för jag känner att jag vill visa uppskattning just nu, dock på mitt sätt. På det sätt jag är bäst på - att uttrycka mina och känslor, tankar
i ord, skriftligt.
Jag har haft en tung period och är inte helt ute ur den ännu, även om jag börjar ana ljuset i tunneln. Vissa dagar är inte bra, vissa stunder är riktigt, riktigt jobbiga. Men jag kämpar på liksom. Jag brukar hamna i tuffare perioder emellanåt, så som
man gör ibland. Vissa gånger slår det rätt hårt och så är det just nu. Skillnaden är att den här gången känner jag mig inte lika ensam i det. Jag är ändå hyfsat van vid att handskas med det på egen hand. Till viss del med hjälp av vänner
och en större del med hjälp av familjen. Den här gången är dock en stor del Petter.
Jag förstår verkligen inte hur han orkar med mig. Jag orkar ju knappt med mig själv emellanåt, men jag är så himla lyckligt lottad som har honom vid min sida. Han säger inte alltid "rätt" saker, han agerar inte alltid "rätt", han förstår mig inte
alltid men han finns där. Och han försöker och gör det bästa han kan. Han försöker vara förstående och han lyssnar alltid. Om jag mår dåligt över något frågar han alltid hur vi ska lösa det, vad vi kan göra. Och ibland
behöver jag bara att han lyssnar och bekräftar mig och då gör han det. Jag vet inte hur jag har lyckats träffa en sådan här fin människa och kille, jag kommer aldrig förstå det men jag är oerhört tacksam för det och känner då, ibland, att det minsta
jag kan göra är att berätta hur tacksam och glad jag är över det. Han gör så att jag mår bra. Bara av att han är han.
Det är ganska ironiskt för när jag var singel hade jag en ganska klar bild över hur jag ville att min blivande kille skulle vara. Jag hade garanterat en sådan där lista med egenskaper och grejs. Jag blev dock bara besviken i princip varje gång jag träffade
någon för de uppfyllde ju aldrig alla "krav" jag hade. Med Petter var det bara annorlunda. Jag hade egentligen bara lagt allt på is, var inte helt brydd om att träffa någon. Vilket aldrig hänt, jag har alltid någonstans velat träffa någon även om
jag sagt att jag inte velat. Men med han hade jag en mer avslappnad inställning, min kravlista var liksom borta. Började inse att vett och att vara trevlig, rolig var det allra viktigaste. När vi började prata var det intressant från start (trodde
dock han var efterbliven först då han började med att skriva "Titanic" haha). Sedan blev det bara mer och mer intressant. Och sedan tidigt har jag varit väldigt "tjorvig" eller snarare rädd för att släppa in honom. Men han har haft tålamod. Han har
"tvingat" mig att prata när jag bara velat stänga av. Och då menar jag "tvingat" i som att han har legat bredvid mig i säkert i alla fall två timmar och sagt "jag har inte bråttom någonstans". Jag har gråtit inför honom tidigt och han har tagit emot
mig med öppna armar och förståelse, med acceptans för hur jag är och hur jag reagerar. Han har tidigt visat en omtänksamhet för mig som jag inte har upplevt från någon annan än min familj. Eller kanske inte från någon alls?
Jag vet att det inte varit enkelt för honom. Han har fått ta så många smällar från mig. Allt från att jag har varit otrevlig, avvisande och kall. Allt i form av försvar och rädsla för att bli sårad. Kanske mer än vad han skulle få av någon annan tjej.
Säkert mer. Men det är väl så ibland och vi är bra på att reda ut saker.
Nu blev det väldigt personligt det här inlägget, men jag ville bara uttrycka en liten del av allt det jag känner och jag är bara så glad över att få ha hans stöd i mitt liv. Det ger och har gett mig så mycket. Och jag hoppas jag kan ge tillbaka lika mycket,
för det förtjänar han. Åh, han förtjänar det bästa och det är en underdrift.
Det här blev ett sådant där cheesy inlägg, men det är okej ibland. Fint ibland också! Hellre det än att aldrig säga/skriva något. Men sedan.. vi är ju inte perfekta. Jag är inte perfekt och han är inte perfekt. Men det är varken det som är meningen eller
syftet. Han är mänsklig och jag tycker så mycket om att han inte är som det som fanns på min långa kravlista en gång i tiden. För han är ingen fantasi eller den perfekta killen, han är bättre än så - han är verklig!
Bilder på Polly får också hänga med för han är också en del i mitt liv som får mig att orka när allt känns tungt. När han lägger sig i min famn blir jag varm i hela kroppen och mår så bra. Han går mig ofta på nerverna, men han är min bebis och jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt. Han finns alltid där!
Psykisk ohälsa
Jag är en av många som tycker det är så viktigt att prata om det, att sätta ljus på det - uppmärksamma. Samtidigt är jag där att jag inte vill prata om det, för jag är ju själv drabbad och det är jobbigt att erkänna. Vad ska folk tro? Vilka läser? Får
veta? Hur kommer de se på mig? Jag är ju fortfarande mig bara att jag inte mår så bra ibland. Mina närmsta vet ju om det såklart. Jag blir bara så ledsen när människor är drabbade och andra inte agerar. Sedan räcker det ju inte alltid, men det känns
som att mycket hänger på en själv. Man ska orka skaffa hjälp själv, ta beslut om samtal, medicin eller både och. Man ska orka tänka på andra och ta hand om andra när man knappt orkar ta hand om sig själv. Man vill inte vara sjuk, andra kanske inte
ens ser det som att man är sjuk. Att det bara är att man är ledsen. Å då kanske det inte är så konstigt att man skäms över att må som man gör. Är man ledsen ska det ju gå över, snabbt. Men psykisk ohälsa fungerar inte så. Det sitter ju kvar längre
än så, kanske hela livet eller flera år.
Jag vet inte hur psykisk ohälsa fungerar för andra, bara för mig. Jag tänker att som med allt annat upplever man saker, känslor och ting olika. Det jag också upplever är att många, inte alla, av de som själva inte har drabbats eller har någon i sin
närhet som har drabbats kan ha en ganska kall inställning till det. Att det bara handlar om att få uppmärksamhet och att man bara behöver "rycka upp sig", "skärpa sig". Då kan jag säga att ja, det kan vara så att man vill ha uppmärksamhet,
man kanske inte orkar själv. Man försöker förmedla till andra att hjälpa. Det kan vara ett rop på hjälp och sådant bör alltid tas på allvar. Att säga att man bara ska rycka upp sig är, ursäkta språket, rätt hjärndött. Det är som att säga till någon
som brutit benet att "Men skärp dig, res dig upp och spring nu". Dessutom förminskar man en annan människa och dennes känslor genom att säga något sådant, som att du som säger det har rätten att bestämma vad som är legitimt att känna och
tänka. Vilket också är hjärndött och väldigt empatilöst. Fy.
Om man mår dåligt tror jag det är viktigt att våga rensa bort relationer och sådant som tar energi. Det kan vara småsaker så som att tacka nej när man verkligen inte vill eller orkar, att inte sitta för länge framför tvn osv. Och sedan också göra sådant
man mår bra av. Men är man djupt nere så är det verkligen inte så enkelt. Det kan ju vara så att bara ta sig ur sängen är en tillräcklig kraftansträngning.
Gällande de som står närmast vill man ju olika, men jag tror verkligen att det värsta man kan göra är att inte våga bry sig. Att låtsas som att det inte är någonting när man märker att det faktiskt är något. Sedan vill man ju inte bli behandlad som att
man är skadad och inte är som man alltid varit. Det är en balansgång som med allt annat. Det bästa är väl bara att våga fråga, våga fråga vad man ska eller kan göra om man är osäker. Alltid vet man ju inte själv heller.
För mig är träning bra, vilket forskning visar på kan mildra depressioner bland annat, så det vet man fungerar. Däremot tar det ju inte bort det, men det får en att må bra en stund där och då och en stund efteråt. Problemet är, för mig, att min kropp
säger emot. Jag får ont mycket och jag tror verkligen att det har att göra med att självsvält är ett symtom för mig när jag mår dåligt. För någon annan kan det ju vara precis tvärtom, att man äter massor istället. Vi är alla olika där! Så att jag
blir skadad hela tiden gör inte direkt att jag blir gladare. Så, jag tänker också att det är viktigt att ha andra saker som får en att må bra. Jag har själv typ tv-spel men jag vet att sitter jag för länge slår det över till något dåligt. Så då har
jag även promenader där jag lyssnar på någon rolig podd eller att måla. Det har jag upptäckt nyligen och tycker just nu är jättekul.
Nu blev det jättemycket om mig, men aja! Skriva är något jag också upplever hjälper lite, helst i någon bok.
Ha en bra dag och sorry för ett lite deppigt inlägg, men det är väldigt viktigt.
När man är en (över)tänkande människa
Hej, hej!
Idag tänkte jag skriva lite om att tänka mycket och tankar kring hur man kan koppla bort tänkandet, för en stund (OBS!! Jag har ingen mirakellösning så bli inte för exalterade).
Jag har nyligen påbörjat en crossfit grundutbildning. Helt enkelt en utbildning för att både kunna och få vara med i de olika crossfitpassen som det gym jag är på erbjuder. Det handlar mycket om teknik och att lära sig nya övningar, namn etc. De som känner
mig vet att jag gillar att träna, helst löpa, men någonstans har jag på vägen velat bli lite mer stark också. Få känna att jag inte behöver vara den där korta, svaga tjejen liksom. Jag vill ha båda! Kondition och styrka! Så efter att ha funderat på
crossfit till och från i några år så tog jag modet till mig och anmälde mig. Jag har alltid tänkt att för att börja där måste jag vara svinstark och kunna det mesta, men det var ju såklart fel. Man utgår helt från sin egna nivå.
Det jag vill ha sagt med detta, mer än att jag hittills tycker att det är ett jättekul sätt att träna på, är att det stänger av mina tankar. Jag är en väldigt analytisk och tänkande människa, alltså jag skulle inte vara förvånad om jag var en av de som
tänkte mest på hela denna planet. Nej, men nästan så. Hade man radat upp 100 personer eller fler och på något sätt mätt hur mycket varje person tänkte så hade nog jag varit en av de som gjorde det mest. Utan tvekan. Svårt att mäta, men ni förstår
vad jag menar! Hur som helst.. när jag då kör detta så är jag så grymt fokuserad att mina tankar är så få och så inställda på utförandet att det inte finns utrymme för någonting annat. Jag har på riktigt aldrig upplevt något liknande! Alltså A L D
R I G.
Jag märkte det när jag var jättestressad och plågad av massa oro och tankar inför andra passet där. Jag mådde inte alls bra. Så tränade jag med gruppen och coachen i en timme och när jag är påväg därifrån.. svettig, full av endorfiner och håller på och
knyta skorna så inser jag att jag helt har släppt ALLA tankar som oroade mig. Det var en sådan "wow"-upplevelse att jag nästan ville gråta av lycka. Inte en enda tanke. Inte. En. Enda.
Nog har jag hört att folk som springer kan säga att löpning har den effekten för dem. Att de kan släppa allt annat då, men för mig har det inte helt varit så. Jag tänker istället väldigt mycket när jag springer. Kanske kan crossfit bli mitt sätt att få
koppla bort? Jag hoppas det! Hoppas jag känner samma när jag får börja gå på de vanliga passen. Kommer verkligen bli spännande!
Herregud, nu måste jag sova!
Godnatt!
Jämställdhet och konsten att kunna föra en vettig diskussion
Hej!
Jag har velat skriva här ganska länge, men jag har inte riktigt haft något tema eller några funderingar som jag har ansett varit värda att ta upp. Efter igår har jag dock det! Vad hände igår då? Jag kommer strax till det. Först måste jag skriva om en annan grej som jag känner är viktigt gällande jämställdhet.
Det finns så många som säger sig vara och vilja sträva efter jämställdhet, vilket är skitbra! Det är ju ett sådant samhälle man vill ha, där alla behandlas lika utifrån kön, etnicitet, läggning osv. Där vi inte nedvärderar någon eller ger människor sämre förutsättningar bara för att man inte är "som alla andra". Gällande den feministiska debatten kommer ofta människor och vill inte säga att de är feminist, men att de står för jämställdhet. Jag förstår hur man tänker, det ska ju vara jämställt och då bör man inte endast fokusera på ett kön. Grejen är dock att vi måste lyfta upp oss kvinnor en hel del för att det faktiskt ska bli jämställt och det, anser i alla fall jag, inte kan göras utan feminismen. Sedan finns det alltid de som tar allt snäppet längre och går över gränsen, inte bara inom detta utan överallt. Att det dock behövs för att förskjuta det normala kan jag också tro behövs, men det är en lite annan diskussion. Den tänkte jag inte ta nu.
Det jag tänkte ta nu handlar om grejen att många säger sig vara för jämställdhet och ibland blir jag då nyfiken på vad man menar med det. Lika löner på jobbet oavsett kön, lika förutsättningar oavsett kön, individens lika värde osv (?) Sedan undrar jag, vad gör man för att visa att man står för jämställdhet? De flesta av oss kanske inte kan påverka högst upp i samhället var för sig, men tillsammans gör ju vi skillnad. Det är ju vi som är samhället. Så ja, jag tycker man ska fundera. Och ja, jag tycker man ska våga ta diskussioner, inte bara vara den där som sitter och håller med när någonting nedvärderande sägs om ett kön. Det kan vara små, subtila meningar så som "tjejsur", "ni tjejer", "slåss som en tjej", "sådant ska ni tjejer kunna" osv. Negativa sammanhang som kopplas till ett kön, oftast då kvinnan. Sådant tycker jag är riktigt kränkande och jag tycker inte det är okej att man kastar sig med sådana begrepp, för det förminskar (Även om det kanske inte är syftet, inte för att jag ens förstår syftet med att använda sådana där uttryck). Det är inte bara du som använder det utan det är många och det är inte okej. Det är aldrig någon som skulle byta ut till "kille" i de där sammanhangen. Det finns säkert ord eller sammanhang som kopplas till det manliga könet också, men det är inte lika utbrett. Så är det. Det jag gör ifall någon använder sig av sådant ovan är att ifrågasätta. Det tycker jag man ska göra, ska vi bli jämställda måste vi sluta koppla kön till negativa sammanhang för det blir förminskande i längden. Det blir negativt. Använd något mer neutralt och gör sammanhangen som går positiva. Så som att "slåss som en tjej", ja, det gör jag. Jag är en tjej och jag slåss bra. Varför använder du det i ett negativt sammanhang? Och vad har det ens med sammanhanget att göra? Man behöver inte vara hård eller bli sur i en diskussion, men våga ifrågasätta och acceptera inte en könskränkande miljö. Och vifta inte bort det, "äsch, vi har alltid sagt såhär, ingen tar illa upp för vi menar ju ingenting illa". Nej, men någon som hör er och börjar använda det och sedan sprider det sig och blir väldigt stort och kränkande. Varför ens använda det om det inte fyller någon funktion? Det blir ju ändå någonting negativt. Jag kommer då alltid reagera på sådant och inte acceptera det, så är det. Längre ska vi ha kommit 2018.
Det andra jag tänkte skriva om är att diskutera. Det uppstod nämligen en hel del intressanta diskussioner igår! Och man får såklart gång på gång bekräftat att det inte alltid är lätt att diskutera med folk. Speciellt inte när det är känslor inblandade. Folk kan bli aggressiva, irriterade och känna sig kränkta. Men någonstans måste man försöka se på en diskussion som någonting utvecklande, någonting som kan få oss att lära av varandra. Det är inte lätt, jag säger inte att jag alltid lyckas för det gör jag inte. Att våga ta diskussioner är modigt och att våga inte tycka som alla andra är också modigt. Men det ska ju inte bli att någon blir arg, då är det ingen diskussion längre. Då har man kommit ifrån ämnet. Jag tänker att det är viktigt att förstå varför någon, i vissa situationer, har en sådan hård och bestämd åsikt. Och det är egentligen enkelt att ta reda på, om personen är öppen för det - fråga. Varför? Varför tycker du så? Sedan går det inte alltid att förstå. Men diskussioner handlar ju någonstans om att man har olika perspektiv och försöker förklara sitt perspektiv för varandra. Då måste man vara lyhörd och försöka förklara hur man själv tänker också och någonstans vara tydlig med att det inte handlar om att vinna. Det handlar ju om att lära. Även om det såklart kan bli som en tävling emellanåt, speciellt om man verkligen tycker att man har rätt. Men att vara trångsynt vinner ingen på. Däremot att inte våga ta diskussioner för att det är obehagligt med konflikter, det anser jag är farligt. Det är att bara acceptera hur allt är omkring oss. Och ja, i vissa lägen kanske man inte behöver ta en diskussion. Det kanske inte alltid behövs. Men reagerar man på någonting så ska man inte vara rädd för att diskutera och diskussionen måste inte bli aggressiv. Så länge man själv försöker formulera sig neutralt eller på ett sätt som inte upprör eller får den andre att känna sig påhoppad så går det. Det är såklart inte lätt, det är en konst och olika från person till person hur man reagerar. Men jag är ändå väldigt säker på att använder man rätt sätt att formulera sig på så kan man få en väldigt lugnt och lärorikt samtal. Sedan är inte det heller lätt att formulera sig rätt, det kräver en hel del från en själv men det går.
Det var det! Då har jag nog ändå fått ihop ett inlägg med det mesta jag hade i huvudet om det här ämnet.
Ha en fortsatt bra dag och var inte rädd för att ifrågasätta när/om dina kompisar, släkt, familj, främlingar kläcker ur sig någonting kränkande. Ska vi ha ett jämställt samhälle så måste vi slå sönder gammalt tänk, meningar, ord, etc. Våga ta diskussioner!
Ha en bra dag!
, VeroniCa
2o18 bucket list
~
Här är några "simpla", men betydelsefulla saker, för mig, som jag skulle vilja uppleva 2o18. Ska försöka prioritera dem för mig, det är jag faktiskt värd! Speciellt den översta bilden.. har velat det så länge nu!
~
Egoboost
Ibland uppenbarar sig saker för mig, inte allt för ofta, men ibland.. kanske har det att göra med att jag tänker så mycket och blir nyfiken på mina tankar och därefter börjar läsa på om vissa saker? Jag vet inte, men så var det i det här fallet jag syftar på just nu i alla fall.
Min höst och vinter har varit väldigt emotionell, vilket den oftast är. Jag är en sådan där människa som reagerar väldigt starkt på avsaknaden av solljus och D-vitamin. Sedan har jag en tendens till att lätt gräva ner mig i mina tankar på ett sätt som kan vara en aning självdestruktivt. Jag vet, det är inte alls bra. Men det ger med sig, den tryggheten har jag alltid med mig någonstans i bakhuvudet och jag har börjat nå den punkten just nu. Vilket är skönt.
Idag insåg jag någonting, någonting väldigt viktigt om mig själv som jag inte riktigt har förstått förut. Jag har vetat om det, tror jag, men jag har inte förstått vad det i praktiken har inneburit och hur det har påverkat mig. Det kommer jag inte heller gå in på, men jag kommer ändå skriva om vad jag förstod. Ändå så pass mycket att jag är medveten om att jag måste göra någonting åt det. Hur det praktiskt ska gå till vet jag inte, jag måste fundera ut någonting. Samtidigt är inte det här någonting nytt, det är ett återkommande problem. Jag vet att många har samma problem, vilket är tråkigt.
Självkänsla. Det är det jag skriver om. Att liksom inse sitt eget värde och hitta sätt att mata självkänslan på ett sätt som inte är giftigt. Som inte beror på andras bekräftelse om en själv. Den kan inte grunda sig i det. Jag vet att den är bättre än vad den varit, men i och med att jag blev förvirrad med kost och träning så fick den sig en törn också. Eller så var det på grund av den som jag blev förvirrad. Det är oklart och spelar kanske ingen större roll just nu.
Det jag vet är att jag är en person som gärna ser efter andra och sätter mer än gärna de jag älskar framför mig själv. Det är inget aktivt val för mig, det är bara en instinkt eller någonting som sker automatiskt. Det är min bästa och sämsta egenskap. Bästa för att jag blir glad av att se och göra andra glada, finnas där för dem. Sämsta för att jag oftast ger så mycket av mig själv att jag tillslut tappar bort mig och blir, tyvärr, ibland tagen förgivet. Jag blir bättre och bättre på att känna igen mina gränser, men samtidigt är det väldigt svårt.
Det jag ännu en gång har börjat inse är att jag behöver förtydliga gränserna, börja förstå att jag är värd minst lika mycket kärlek som jag ger, att jag är viktig, vacker, rolig och klok. Att jag förtjänar det bästa jag också. Så jag ska jobba med det 2018. Bygga upp allt vad självkänsla, egenvärde och självförtroende innebär. Målet är inte att bli "lycklig" utan att hitta en balans. Jag tänker att gör jag det så kommer jag också kunna ge energi till de omkring mig utan att behöva anstränga mig för mycket och samtidigt må bra själv.
Det var mina tankar för denna gång!
Hoppas ni har en trevlig helg!
, VeroniCa
2o17
Jag tänkte vara lite sådär löjligt nostalgisk som jag motvilligt får erkänna att jag faktiskt är. Jag älskar att se tillbaka på saker som hänt, jämföra hur saker blivit bättre än tidigare år, hur jag har utvecklats, vad jag har lärt mig osv osv.
Till att börja med kan jag ju säga att jag satte upp nyårsmål för 2017. Dock har jag inte listan därifrån jag skriver just nu så jag minns inte alla punkter! Men några minns jag och de kan jag utvärdera här och nu!
Ett av mina mål var att bli mer ekonomisk. Spara mer och jag klarade av det målet jag satte upp, men har fått mersmak och är inte nöjd. Jag vill bli ännu bättre på att spara och det har även lett till att jag börjat pensionsspara i aktiefonder. Haha,
jag börjar bli så gammal.. men kul ändå! Ett hållbart och riktigt bra mål! Ibland kan jag vara så smart.... haha
Ett annat av mina mål var att springa milen, ett lopp alltså. Trots att jag var skadad genomförde jag det (dumt eller ej vet jag inte haha). Det var en av de bästa grejerna jag gjort och jag gjorde det själv. Jag startade själv, gick i mål själv och utförde
hela processen själv. Jag var inte beroende av att ha med någon annan eller göra det med någon annan för att våga. Det i sig är nog den största bedriften ändå för sådant har och är svårt för mig. Så inte bara att jag klarade det på en drömtid, jag
gjorde det på egen hand!
Ett tredje mål var att åka på en träningsresa, men med nytt jobb och annat så har det inte blivit. Men det kommer ske inom en framtid!
Ett fjärde mål var att lyssna på kroppenssignaler. Jag måste erkänna att det här är något av det svåraste jag vet. Att veta var gränsen går. Kanske är det för att jag ändå har ett starkt pannben när jag vill och då kör jag mer på det än på kroppens signaler.
Jag har varit allt annat än snäll mot min kropp detta år. Fy. Men jag har påbörjat en förändring så förhoppningsvis ska jag vara på rätt spår snart. Förlåt, kroppen.
Äsch! Just nu är jag jättetrött så jag måste sova, men jag får fortsätta med utvärderingen när jag väl har listan.
Ha det!
Trött
Just nu är jag så himla trött. Energibristen, antar jag. Jag ska påbörja en resa jag egentligen inte vill göra, samtidigt som jag vet att jag behöver det och egentligen vill. Någonstans. Jag vet att det blir jobbigt, det är ju redan jobbigt liksom. Men
det måste väl vara det för att det ska bli bättre. Jag mår ju faktiskt bra, mentalt. Det har bara tippat över och blivit en obalans liksom. En elak obalans. Min största och bästa egenskap är dock min självinsikt, jag förstår ju att det inte är hållbart
att leva som jag gör just nu. Det svåra är bara att våga släppa kontrollen. Tänka att det är okej att göra det. Att det bara kommer göra gott för mig.
Men att bromsa sig själv och att inte lyssna på demonerna i huvudet är svårt. Jag måste våga ge det tid. Våga inse när jag matar demonerna. Välja att inte lyssna på sådant som jag vet kan hindra mig från att finna balans. Jag måste sortera bort. Börja
bli snällare mot mig själv. Försöka känna att det jag gör duger. Det är bra.
Jag får ta ministeg. En sak i taget. Steg för steg. Jag vet att jag har folk som stöttar mig och jag vet att jag är tillräckligt smart för att hitta strategier som lindrar ångesten, vilken uppstår i samband med att jag motarbetar obalansen.
Jag vet att jag kommer hitta balansen och det är först då jag kan nå mina mål. På riktigt.
Kroppsideal
Jag ska skriva om någonting som jag kämpar ganska mycket med och som jag vet att många kvinnor/tjejer/flickor också kämpar med. Självklart berörs säkert män/killar/pojkar också, men samhället sätter en otroligt hög press i större utsträckning på det kvinnliga könet gällande detta, enligt min åsikt åtminstone.
Jag menar såklart pressen på att ha "drömkroppen", vad fan det nu är egentligen (ursäkta språket). Många tänker väl att man ska vara både smal, stark, slank och helst lång, med väldefinierade muskler. Grejen är ju bara att vi alla är olika byggda, vi har olika genetiska anlag som inte går att ändra på. Vissa har superenkelt för att få exempelvis synliga magmuskler, medan andra inte kan få det. Detta på grund av att man inte har det genetiskt. Så ska man ändå träna för att få det, försöka få det omöjliga.
Jag har insett, verkligen förstått.. jag tänker att det är skillnad på att säga någonting, veta om det som i fakta och verkligen ta till sig det, applicera det i sitt eget liv och på så vis förstå det. Så jag har verkligen börjat förstå att jag, och typ alla, alltid strävar efter det vi inte har. Är jag någonsin nöjd? Just när det gäller min kropp så nej, överlag är jag inte det. Den största tiden gillar jag den inte. Ni ska höra mina tankar. Skulle jag spela in dem under en hel dag så skulle nog jag själv bli förvånad över hur elak jag kan vara mot mig själv. Jag är inte tillräckligt vältränad, muskulös, jag har för mycket fett på magen, jag har till och med en tjock mage och jag äter alldeles för ohälsosamt. Det är inte konstigt om jag blir tjock. Det är mitt eget fel osv osv. Det är inte okej någonstans. Jag skulle aldrig någonsin säga så åt någon annan, aldrig. Så varför är man, och jag, så himla elak mot mig själv? Jag vet inte. Jag insåg bara igår att det måste få ett slut. Hur många gånger ska folk säga till mig att jag ser bra ut och är vältränad för att jag ska tro på det? Well, så länge jag inte ser det själv så kommer det inte spela någon roll. Så länge inte jag själv ser det så kommer jag heller varken förstå det eller tro på det.
Men hur gör man då? Hur ska jag bli nöjd? Jag började i alla fall analysera mig själv och kom fram till att jag blir som mest triggad när jag ser mig själv i spegeln. Alltid faller blicken på magen och tankarna börjar. Varenda gång. Det är säkert vanligt att det triggas i spegeln för många. Alltså kanske jag ska börja där? Bryta de tankarna, ersätta det med någon annan tanke. Exempelvis "jag är stark" eller flytta fokus till någon kroppsdel jag är nöjd med, som typ min rygg? Eller bara se helheten och faktiskt tänka att jag är stark eller att jag duger.
Jag vet att jag inte är ensam om det här, många tänker såhär. Att de inte är nöjda med sig själv. Och det är inte konstigt. Inte ens de på omslagen till tidningarna ser ut som sig själva (de retuscheras nå fruktansvärt), folk gör till sig på instagram, hittar den snyggaste vinkeln, ändrar ljuset och laddar upp den. Och hur kan det vara så att jag och någon som har en helt annan kroppsbyggnad än mig, båda tänker att vi är tjocka? Hur kan jag endast tycka att jag är det medan ingen annan är det i min omgivning? Eller snarare att jag tycker att alla kroppstyper är vackra, men inte min egen? Det är sjukt. Jag beskyller samhället, oss, mig. Att vi matas med kroppsideal varenda jävla dag, och att jag tyvärr tar till mig av det. Oavsett om det är medvetet eller omedvetet så påverkas jag, du, alla. På något plan.
Så jag säger såhär. Träna och rör på dig för att det är kul och för att det förbättrar hälsan. Visst kan det vara kul att känna sig snygg också på köpet, men låt inte det vara den enda anledningen. Hitta ett bättre syfte. Jag ska försöka tänka om gällande mina elaka tankar. Jag vet att det inte är enkelt, men jag tänker att jag får se det som träning också. Och träning kan jag.
Var snäll mot er själva. Sluta fälla elaka kommentarer om er själva till er själva. Skulle ni säga det ni säger till er själva till någon ni älskar? Nej? Men säg då inte det till dig själv heller då.
Deal?
Trevlig helg!
, VeroniCa
#MeToo
Jag måste skriva om det här någonstans och det här är den enda plattformen jag kände att jag kan få ner allt på. Utan att det gör någonting att det blir mycket text liksom.
Jag har som många andra skrivit och läst hashtagen MeToo. Jag blir chockad över hur många som varit med om sexuella trakasserier, våldtäkter och kränkningar.. det är helt galet. Folk i mitt fb-flöde, kändisar, på instagram och även nära vänner som jag vet har varit med om saker, men som inte skrivit något inlägg. Jag tycker verkligen det är viktigt att vi pratar om det här, hur jobbigt det än är. Och att vi inte bagatelliserar någonting. Har man känt sig kränkt kan ingen komma och förminska det, för det är en känsla och upplevelse. Där finns inget rätt eller fel.
Såklart började jag fundera om jag varit med om någonting sådant där hemskt. Något som satt sig liksom, fastnat. Jag kom inte på någonting så jag tänkte inte skriva ett inlägg med #MeToo. Jag, Veronica, har väl inte varit med om någonting sådant.. men så började jag fundera. Vad har jag normaliserat? Har jag varit med om någonting som jag viftat bort för att "sådant får man räkna med", och ja. Det har jag. En hel del. Det känns jobbigt att skriva om, men jag tänker i alla fall göra det. För det här är ingenting vi ska acceptera, det är någonting som måste förändras i det här samhället. NU.
För mig har det väl oftast handlat om antingen någon jag dejtat eller någon jag känner sedan tidigare som jag upplever har kränkt mig. Typ den där första gången jag på riktigt dejtade en kille. När han hade högt sexuellt driv och jag, hade varit med han första gången för mig och livrädd, inte hade det. Jag minns en gång när jag var hos honom och han hade lust, men jag inte hade det. Han tog på mig och jag drog mig undan. Jag var rädd och nervös, hade gjort så ont första gångerna så jag ville verkligen inte. Han fortsatte och jag drog mig undan igen. Försökte visa med kroppsspråket att jag inte ville. Satte benen i kors och gav ingenting tillbaka. Han fortsatte, körde upp fingrarna vilket gjorde ont. Jag minns ärligt talat inte vad som hände sedan. Om vi, eller han, hade sex eller inte. Egentligen spelade det ingen roll. Han gjorde saker med mig trots att jag inte ville. Jag har alltid tänkt att jag sa ju inte ifrån så det spelar ju ingen roll, men jag visade att jag inte ville. Jag kanske inte sa det med ord, men jag var tydlig. Väldigt tydligt, men han ville inte fatta.
Något liknande hände förra året när en kille jag känner följde med hem. Första gången var jag med på det, så somnade vi. Sedan vaknar jag av att han tar på mig, men jag är trött och full och vill inte. Tar bort hans hand, men den kommer tillbaka. Gång på gång. Tillslut börjar tårarna rinna och jag går därifrån. Lägger mig i ett annat rum och försöker bara sova. På morgonen är allt som vanligt och han går hem. Jag får alltid ångest av att se honom.
Jag vet inte varför det blir såhär. Det ska inte vara så. Och det här är bara några av de större händelserna. Jag har också, som alla andra tjejer (?), varit med om att killar tafsar på krogen, på dansgolvet osv. Det är så jävla sjukt. Och jag blir också less på folk som säger att man då bara ska säga "Nej" eller be honom dra åt helvete. Hur lätt är det när man är förälskad? Som jag var i den första killen jag berättade om. Hur lätt är det när man tydligt visar med kroppsspråket? Om inte det räcker, varför skulle då ett "nej" göra det?
En kompis berättade att en killkompis till henne sa att han och andra killar tänker att när en tjej säger "nej" betyder det "ja". När hon säger "nej" två gånger betyder det "kanske". Det är så jävla vrickat. Ett nej är ett nej och ett "nja", "nje" är inte ett "ja". Hur svårt ska det vara?
Detta måste få ett stopp. Sprid vidare hashtagen #MeToo. Vi måste jobba för att förebygga sexuella trakasserier och lära varandra att respektera våra kroppar. Min kropp är min kropp, ingen annans.
, VeroniCa
Tillbaka.. Tillfälligt iaf ;)
Gjorde du något 2015 som du aldrig gjort förut?
Ja, jag besökte London med syrran!
Genomdrev du någon stor förändring? Jag påbörjade en förändring i slutet av året i alla fall.
Vilket datum från år 2015 kommer du alltid att minnas?
Jag är rätt kass på att minnas datum, minns snarare händelser. Ett datum jag alltid kommer minnas är 31 maj i alla fall.
Vilka länder besökte du?
Storbritannien var nog det enda landet tror jag.
Bästa köpet?
Min kissekatt Polly ❤️
Gjorde någonting dig riktigt glad?
Absolut! Åka hem till Luleå gör mig alltid glad så det, att köpa min katt, hockeyn, vänner och familj, olika köp osv.
Saknar du något under år 2015 som du vill ha år 2016?
Trygghet i allmänhet och genuinitet i relationer.
Vad önskar du att du gjort mer?
Vågat vara mer självsäker när jag mött nya personer. Har varit lite mer tillbaka det här året, men det börjar ordna upp sig nu. Sedan önskar jag att jag hade lyssnat mer på vad jag själv vill snarare än att tänka på vad som gör andra glada.
Vad önskar du att du gjort mindre
Uppskattat andra människor så mycket att de nu tar mig för givet samt stått ut för länge gällande olika sammanhang i relationer.
Favoritprogram på TV?
I år har jag inte alls kollat lika mycket på tv som jag annars brukar så har nog inget riktigt favoritprogram där. I så fall får jag nog vara lite gammal och säga Vem Vet Mest eller Smartare än en femteklassare haha.
Bästa boken du läste i år?
”Divergent", är den enda boken jag läst i år som jag faktiskt fastnade lite i och klarade av att fortsätta läsa. Annars läser jag massvis med kurslitteratur, men det är ju inte lika intressant.
Största musikaliska upptäckten?
Att jag tydligen visst kan ta höga toner samt att man kan ta hjälp av sin talröst för att komma upp i de höga tonerna.
Vad var din största framgång på jobbet 2015?
Eftersom att jag studerar så har jag inte gjort några framgångar på jobbet.
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Jag har varit ledsnare, men det är endast för att jag har varit med om så extremt jobbiga händelser 2015. Inte "vanliga" händelser heller utan mer traumatiska. Därför har jag varit väldigt skör och låg, men samtidigt har jag varit riktigt lycklig och glad också. Extremt, genuint lycklig. :)
Vad spenderade du mest pengar på?
Min katt, lätt haha. Inte för att han är bortskämd så utan för att han fått besöka veterinären utan försäkring. Dumt. Så blir såklart att skaffa det haha.
Vilken är din största insikt under 2015?
Att för mycket uppskattning leder till att folk tar en för givet samt att bara för att någon anser sig vara på ett sätt så betyder inte det att de är så. Har även börjat inse att jag är den som betyder mest för mig själv. Låter ego, men sätter jag inte mig i främsta rummet så kommer jag aldrig vara helt glad. Mer så :)
Vad är du peppad för inför nästa år?
Att gå ut universitetet och äntligen få jobba! Jag är så taggad på att söka jobb nu när jag kollat runt vad det finns för olika tjänster. Jag är inte lika begränsad som jag trott. Sedan ser jag fram emot fest, skratt och roliga händelser tillsammans med vänner, släkt och familj!
Befinner mig på annan adress
http://mariaveronica.weebly.com/
Min måne
Vet ni vad som får mig att känna mig varm.. Nästan kär? Månen. Speciellt nu när övergången mellan hösten och sommaren är här. Det börjar bli mörkt på kvällarna, men inte allt för kallt. Det allra bästa jag vet då är att sitta i stugan på bryggan och kolla på månen. Ibland med musik, ibland utan. Någonting med denna upplysta himlakropp får mig att känna alla möjliga underbara känslor. Det är så konstigt, men jag älskar det. Jag känner mig genuint lycklig. Det är väldigt sällan jag känner så så det är underbart när den känslan infinner sig.
Mamma brukar alltid berätta att när jag var liten och jag såg månen brukade jag kolla upp mot den och säga "Titta! Månen, mamma!". Så tydligen var jag fascinerad av den redan som liten. Jag antar att alla har sina sådana ögonblick eller saker som de känner en ovanlig eller stark dragning eller koppling till. För mig är det månen. Jag vet inte varför, så är det bara.
Godnatt!
