Året som gått
Jag älskar att vara nostalgisk och se tillbaka på saker, till en viss gräns då såklart. Jag tänkte att jag ska göra det för året som gått också. Det är helt galet att det här är sista dagen på 2018, jag har inte alls hängt med!
2018 har, för mig, varit ett konstigt år. Det började tufft, med noll pepp och energi. Det var länge sedan jag mådde så pass dåligt. Sömnproblem, panikångest och bara vanlig ångest. Såklart vände det och jag bytte dessutom jobb. Det var välbehövligt och jag har träffat så otroligt fina, nya människor där.
Sommaren var fruktansvärt varm. Jag älskade att det var sol hela tiden, även om värmen i sig var överdriven. Det blev att träna mycket utomhus för min del och det älskade jag. Midsommarafton jobbade jag och midsommardagen firades i stugan, vilket var kul. Jag och Petter har rest både till Rom och Gauto i fjällen. Det förstnämnda var en helt ny erfarenhet och otroligt fint och mysigt.
Hösten blev återigen kämpig och jag tydde mig rätt mycket till jobbet. Min mormor dog. Jag och Petter gick skilda vägar (som de flesta vet) och jag tappade fotfästet ett tag. Martina skulle gifta sig i samband med det så vi kidnappade henne över en helg till Umeå med god mat, utmaningar, utgång och SPA. En otroligt rolig helg. Därefter återgick jag till att jobba en hel del för att slippa tänka. Under tre veckor pendlade humöret kraftigt. Från att sitta på köksgolvet och gråta ögonen ur mig till att stampa sönder solbrillor pga ilska till att känna mig hög på livet och lycklig. När jag äntligen började bli mer jämn i humöret så hörde Petter av sig igen. Jag hade vid det laget intalat mig själv att det var lika bra att vi gått skilda vägar pga att jag nog ändå inte var så kär i honom. Gud, så fel en kan ha. Den kvällen hamnade jag i chock samtidigt som jag kände att det nog, trots allt, skulle kunna lösa sig mellan oss.
Vi träffades, pratade igenom allt, han fick en ny chans och jag fick uppleva hur det kändes att vara nykär i honom igen. En känsla som jag så länge hade saknat. Vi var på bröllopet tillsammans och det var nog en av de bästa kvällarna det här året. Den allra bästa var när vi satt på en skoter en höstkväll och pratade, kollade på stjärnorna. Så mycket som det pirrade i min mage just då har det aldrig någonsin gjort förut. Inte med någon.
Senare under vintern har vi hunnit vara på Ikea, haft uppesittarkväll med min familj, firat jul och varit ut den 25e. Jag har nog lärt mig mer av vår relation och om Petter de senaste två månaderna än tiden innan. Det känns fantastiskt!
Annat som hänt är att jag anmält mig till Stockholm Halvmaraton 2019, hälsat på bästa vän i Stockholm, börjat öva på att sätta mig själv främst osv.
Mycket har hänt på ett år och det är så lätt att glömma bort egentligen hur mycket. Jag är glad för alla erfarenheter och jag ångrar ingenting. Jag är tacksam för min familj och mina vänner som verkligen fanns där när det var som tuffast. Jag kände genuint stöd och det fick mig att må så himla bra. Jag är också tacksam till att jag fick påminnas om att ger en för mycket försvinner en tillslut. Det är fortfarande svårt att hitta en balansgång, men jag lär mig. Jag är också tacksam till Petter som under året stöttat mig, speciellt då jag mådde dåligt i början av året. Sedan är jag också evigt tacksam att han kom tillbaka och att vi tillsammans får chansen att skapa de bästa förutsättningarna för en långvarig och kärleksfull relation. Jag har så kul tillsammans med honom.
Jag hoppas att 2019 blir lugnare gällande mitt mående, eller snarare jämnare. Men det tror jag. Jag lämnar den otrygghet, noja, oro och stress jag känt under året i 2018. Istället tar jag med mig alla de stunder och erfarenheter som lett fram till just idag.
Hoppas ni får ett gott nytt år! Det ska då jag ha.
Kram!

In my head
Idag upplevde jag någonting konstigt. Konstigt för att vara mig alltså. Jag ser mig ändå som en rätt social prick som behöver sällskap för att må bra. Inte vilket sällskap som helst, men vänner, familj och de omkring mig. Jag behöver min "dos" av sällskap i veckan för att må bra. Nu är jag dock inne i någon pms-period och det är såklart allt annat än en dans på rosor. Går runt med värk i livmodern varje dag och humöret pendlar men är mestadels dåligt. Det är tråkigt, känner inte alls igen mig just nu. Även om glimtar av den riktiga mig, den som inte har ont, ibland kikar fram.
Idag när jag kom hem från jobbet var jag helt urlakad. Jag orkade inte prata och jag orkade inte ens göra klart mina mackor jag hade tagit fram. Jag orkade inte vara social alls. Det är nog första gången på, jag vet inte hur länge (kanske någonsin?), som jag genuint kände att jag bara ville vara för mig själv. Inte ha kontakt med någon annan alls. Det kanske inte är konstigt? Folk kanske känner så ofta? Jag brukar inte det. Jag kan försöka intala mig själv att jag vill vara ensam eller behöver det, men oftast känner jag inte så. Snarare tvärtom. Men inte idag.
Jag la mig och sov 2 timmar efter att jag kommit hem. Och jag orkade bara tänka på att jag behövde tid för mig själv. Det fanns inget annat. När jag vaknade senare så kändes det likadant en stund till men sedan la det sig.
Som sagt, det kanske inte är något konstigt. Det kanske är något bra? Att jag faktiskt trivs i mitt eget sällskap och kanske också bara behöver det ibland. Som idag, en stund. Jag ifrågasatte det då.. varför känner jag såhär? Men. Jag vet inte, jag kanske faktiskt bara behövde lite tid för mig själv,utan någonting omkring, för att få vila upp mig.
Ingen aning. Det var skönt i alla fall och en annorlunda upplevelse.
Vem är Veronica? (Personligt)
Jag börjar komma tillbaka
Psykisk ohälsa
När man är en (över)tänkande människa
Jämställdhet och konsten att kunna föra en vettig diskussion
2o18 bucket list

Egoboost

2o17
Trött

Kroppsideal
Jag ska skriva om någonting som jag kämpar ganska mycket med och som jag vet att många kvinnor/tjejer/flickor också kämpar med. Självklart berörs säkert män/killar/pojkar också, men samhället sätter en otroligt hög press i större utsträckning på det kvinnliga könet gällande detta, enligt min åsikt åtminstone.
Jag menar såklart pressen på att ha "drömkroppen", vad fan det nu är egentligen (ursäkta språket). Många tänker väl att man ska vara både smal, stark, slank och helst lång, med väldefinierade muskler. Grejen är ju bara att vi alla är olika byggda, vi har olika genetiska anlag som inte går att ändra på. Vissa har superenkelt för att få exempelvis synliga magmuskler, medan andra inte kan få det. Detta på grund av att man inte har det genetiskt. Så ska man ändå träna för att få det, försöka få det omöjliga.
Jag har insett, verkligen förstått.. jag tänker att det är skillnad på att säga någonting, veta om det som i fakta och verkligen ta till sig det, applicera det i sitt eget liv och på så vis förstå det. Så jag har verkligen börjat förstå att jag, och typ alla, alltid strävar efter det vi inte har. Är jag någonsin nöjd? Just när det gäller min kropp så nej, överlag är jag inte det. Den största tiden gillar jag den inte. Ni ska höra mina tankar. Skulle jag spela in dem under en hel dag så skulle nog jag själv bli förvånad över hur elak jag kan vara mot mig själv. Jag är inte tillräckligt vältränad, muskulös, jag har för mycket fett på magen, jag har till och med en tjock mage och jag äter alldeles för ohälsosamt. Det är inte konstigt om jag blir tjock. Det är mitt eget fel osv osv. Det är inte okej någonstans. Jag skulle aldrig någonsin säga så åt någon annan, aldrig. Så varför är man, och jag, så himla elak mot mig själv? Jag vet inte. Jag insåg bara igår att det måste få ett slut. Hur många gånger ska folk säga till mig att jag ser bra ut och är vältränad för att jag ska tro på det? Well, så länge jag inte ser det själv så kommer det inte spela någon roll. Så länge inte jag själv ser det så kommer jag heller varken förstå det eller tro på det.
Men hur gör man då? Hur ska jag bli nöjd? Jag började i alla fall analysera mig själv och kom fram till att jag blir som mest triggad när jag ser mig själv i spegeln. Alltid faller blicken på magen och tankarna börjar. Varenda gång. Det är säkert vanligt att det triggas i spegeln för många. Alltså kanske jag ska börja där? Bryta de tankarna, ersätta det med någon annan tanke. Exempelvis "jag är stark" eller flytta fokus till någon kroppsdel jag är nöjd med, som typ min rygg? Eller bara se helheten och faktiskt tänka att jag är stark eller att jag duger.
Jag vet att jag inte är ensam om det här, många tänker såhär. Att de inte är nöjda med sig själv. Och det är inte konstigt. Inte ens de på omslagen till tidningarna ser ut som sig själva (de retuscheras nå fruktansvärt), folk gör till sig på instagram, hittar den snyggaste vinkeln, ändrar ljuset och laddar upp den. Och hur kan det vara så att jag och någon som har en helt annan kroppsbyggnad än mig, båda tänker att vi är tjocka? Hur kan jag endast tycka att jag är det medan ingen annan är det i min omgivning? Eller snarare att jag tycker att alla kroppstyper är vackra, men inte min egen? Det är sjukt. Jag beskyller samhället, oss, mig. Att vi matas med kroppsideal varenda jävla dag, och att jag tyvärr tar till mig av det. Oavsett om det är medvetet eller omedvetet så påverkas jag, du, alla. På något plan.
Så jag säger såhär. Träna och rör på dig för att det är kul och för att det förbättrar hälsan. Visst kan det vara kul att känna sig snygg också på köpet, men låt inte det vara den enda anledningen. Hitta ett bättre syfte. Jag ska försöka tänka om gällande mina elaka tankar. Jag vet att det inte är enkelt, men jag tänker att jag får se det som träning också. Och träning kan jag.
Var snäll mot er själva. Sluta fälla elaka kommentarer om er själva till er själva. Skulle ni säga det ni säger till er själva till någon ni älskar? Nej? Men säg då inte det till dig själv heller då.
Deal?
Trevlig helg!
, VeroniCa
#MeToo
Jag måste skriva om det här någonstans och det här är den enda plattformen jag kände att jag kan få ner allt på. Utan att det gör någonting att det blir mycket text liksom.
Tillbaka.. Tillfälligt iaf ;)
Gjorde du något 2015 som du aldrig gjort förut?
Ja, jag besökte London med syrran!
Genomdrev du någon stor förändring? Jag påbörjade en förändring i slutet av året i alla fall.
Vilket datum från år 2015 kommer du alltid att minnas?
Jag är rätt kass på att minnas datum, minns snarare händelser. Ett datum jag alltid kommer minnas är 31 maj i alla fall.
Vilka länder besökte du?
Storbritannien var nog det enda landet tror jag.
Bästa köpet?
Min kissekatt Polly ❤️
Gjorde någonting dig riktigt glad?
Absolut! Åka hem till Luleå gör mig alltid glad så det, att köpa min katt, hockeyn, vänner och familj, olika köp osv.
Saknar du något under år 2015 som du vill ha år 2016?
Trygghet i allmänhet och genuinitet i relationer.
Vad önskar du att du gjort mer?
Vågat vara mer självsäker när jag mött nya personer. Har varit lite mer tillbaka det här året, men det börjar ordna upp sig nu. Sedan önskar jag att jag hade lyssnat mer på vad jag själv vill snarare än att tänka på vad som gör andra glada.
Vad önskar du att du gjort mindre
Uppskattat andra människor så mycket att de nu tar mig för givet samt stått ut för länge gällande olika sammanhang i relationer.
Favoritprogram på TV?
I år har jag inte alls kollat lika mycket på tv som jag annars brukar så har nog inget riktigt favoritprogram där. I så fall får jag nog vara lite gammal och säga Vem Vet Mest eller Smartare än en femteklassare haha.
Bästa boken du läste i år?
”Divergent", är den enda boken jag läst i år som jag faktiskt fastnade lite i och klarade av att fortsätta läsa. Annars läser jag massvis med kurslitteratur, men det är ju inte lika intressant.
Största musikaliska upptäckten?
Att jag tydligen visst kan ta höga toner samt att man kan ta hjälp av sin talröst för att komma upp i de höga tonerna.
Vad var din största framgång på jobbet 2015?
Eftersom att jag studerar så har jag inte gjort några framgångar på jobbet.
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Jag har varit ledsnare, men det är endast för att jag har varit med om så extremt jobbiga händelser 2015. Inte "vanliga" händelser heller utan mer traumatiska. Därför har jag varit väldigt skör och låg, men samtidigt har jag varit riktigt lycklig och glad också. Extremt, genuint lycklig. :)
Vad spenderade du mest pengar på?
Min katt, lätt haha. Inte för att han är bortskämd så utan för att han fått besöka veterinären utan försäkring. Dumt. Så blir såklart att skaffa det haha.
Vilken är din största insikt under 2015?
Att för mycket uppskattning leder till att folk tar en för givet samt att bara för att någon anser sig vara på ett sätt så betyder inte det att de är så. Har även börjat inse att jag är den som betyder mest för mig själv. Låter ego, men sätter jag inte mig i främsta rummet så kommer jag aldrig vara helt glad. Mer så :)
Vad är du peppad för inför nästa år?
Att gå ut universitetet och äntligen få jobba! Jag är så taggad på att söka jobb nu när jag kollat runt vad det finns för olika tjänster. Jag är inte lika begränsad som jag trott. Sedan ser jag fram emot fest, skratt och roliga händelser tillsammans med vänner, släkt och familj!